Redigeraren är journalistikens doldis. Många som påbörjar en journalistutbildning har inte ens reflekterat över att yrket finns – än mindre tänkt sig att de ska bli en.
Ändå är mellan 30 och 40 procent av journalisterna på en dagstidning just redigerare. Och det är i högsta grad ett journalistiskt arbete.

Den här boken har titeln ”Att fånga läsaren”, och det kan ses som själva meningen med redigerarens arbete. Ingen skulle köpa en tidning som bestod av en bunt osorterade manus utan rubriker åtföljda av en packe bilder utan sammanhang.
Redigeraren förvandlar dessa manus och bilder till en attraktiv och läsvärd tidning, en tidning som kan fånga läsaren.

Redigerarens mer specifika arbetsuppgifter kan variera något från tidning till tidning, men kan i huvudsak sammanfattas så här:
”Tvätta” texter, dvs rätta, stryka, korta och vid behov skriva om (här skiljer sig tidningarna åt i fråga om i vilken utsträckning redigeraren får behandla texten).
Välja bilder och vid behov beskära dem.
Värdera nyheter och andra texter.
Göra etiska överväganden.
Skriva rubriker, bildtexter och annat.
Strukturera och layouta sidan utifrån nyhetsvärderingen och tidningens grafiska manual.
Producera ett tryckfärdigt sidoriginal med hjälp av speciella datorprogram.

Samtliga moment, utom möjligen originalframställningen, kräver journalistiska bedömningar.

Mot bakgrund av att det har producerats tidningar i Sverige ända sedan 1645 är redigerarens yrke relativt ungt.
Fram till slutet av 1800-talet gick det till så att en text först lästes och godkändes av en redaktör. Texten kunde komma från någon av tidningens reportrar men kunde lika gärna vara kopierad från en annan svensk eller utländsk tidning. Redaktören försåg texten med en liten rubrik, eller snarare överskrift, och texten lämnades vidare till sättning.
I sätteriet byggde sättarna tidningssidor av blytyper där texterna löpte spalt efter spalt, uppifrån och ner. När en text slutade tog nästa vid. Och i layouten gjordes ingen skillnad på viktigt och oviktigt – läsaren förväntades läsa allting.
Kring sekelskiftet utvecklades rubrikerna, både grafiskt och innehållsmässigt, efter amerikanskt mönster. Redaktörerna vågade sig på att rubricera viktiga händelser på både två och tre spalt och formuleringarna utvecklades från rena etiketter, typ ”Från grannlandet”, till att faktiskt sammanfatta vad som hänt. //EXEMPEL//
På 20-talet insågs betydelsen av att strukturera hela sidan för att hjälpa läsaren. Artiklarnas placering och rubrikgraden skulle spegla nyhetsvärderingen och sätteriet fick enkla skisser som visade hur de viktigaste sidorna skulle se ut. Redaktören hade blivit redigerare.

//FAKTARUTA: Post och Inrikes Tidningar grundades 1645 och anses vara Sveriges första periodiskt utkommande tidning. Den utkommer fortfarande vilket förmodligen gör den till världens äldsta tidning (fr o m 2007 som webbtidning). Kuriosa: vinsten från denna tidnings obligatoriska annonser finansierar Svenska Akademiens arbete.//

Tittar vi framåt kan vi se att det föränderliga medielandskapet möjligen kommer att påverka redigerarens arbete. Man kan tänka sig att framtidens redigerare även får ansvar för publiceringen i andra medier som nättidningen och mobiltelefoner/handdatorer. Alternativt svara enbart för redigering av texter som går vidare för publicering i dessa andra medier.
Utvecklingsarbete pågår med läsplattor och vikbara skärmar, speciellt anpassade för tidningsläsning, som ett alternativ till den traditionella papperstidningen.
Detta är naturligtvis spekulationer men en sak är klar: journalistiskt utbildade människor kommer att behövas för att värdera och strukturera nyhetsmaterialet – oavsett medium.

 

Redigerarens miljö

Sättet att arbeta kan te sig olika på skilda avdelningar inom samma tidning.
På en större dagstidning kan redigeraren jobba som:
Nyhetsredigerare dag eller natt
Nöjesredigerare
Featureredigerare
Sportredigerare

Nyhetsredigerare sitter i allmänhet samlade på samma ställe, den så kallade centralredaktionen eller nyhetsdesken. Där sitter ofta även en nyhetschef, och om det är den tiden på dygnet – en nattchef.
Det absolut vanligaste är att ett antal skrivbord ställts samman och att redigerarna och chefen sitter runt dessa så att de kan se varandra och diskutera.
Det är sällan tyst kring dessa bord. Språkfrågor, etiska frågor och rubrikval diskuteras. Reportrar prisas eller gisslas. Åsikter luftas. TV-apparater med olika nyhetskanaler står och skräller.
Helt tyst blir det kanske bara när deadline närmar sig och alla koncentrerar sig på att få färdigt sina sidor. Stresstålighet är en nödvändig egenskap för nyhetsredigerare.
Nattredigerarna arbetar i allmänhet i ganska långa pass, kanske fem nätter i sträck, för att sedan vara lediga i fem. Det är alltså två så kallade nattlag som byter av varandra.
Det säger sig självt att nattlaget blir en hårt sammansvetsad grupp under sådana omständigheter, på gott och på ont. Inte sällan umgås arbetskamraterna även privat.

Nöjesredigerare finns på kvällstidningarna och på de större morgontidningarna. Idag har nöjessidorna utvecklats till att ha ett djärvare formspråk än de oftast hårt mallade nyhetssidorna. Det ställer högre krav på nöjesredigeraren att vara grafiskt kreativ och ha känsla för vad som kan åstadkommas med olika effekter.
Det är också viktigt för en nöjesredigerare att vara intresserad av och uppdaterad på musik, film och uteliv för att kunna värdera nyheterna korrekt.
Nöjesredigeraren kan också jobba natt. Om hon då sitter med i nyhetsredaktionens nattlag eller inte beror på vilken tidning hon arbetar på.

Att sportredigeraren också måste vara ordentligt kunnig och intresserad av sitt ämne är ju självklart. Annars blir det helt omöjligt att värdera, rubriksätta eller överhuvudtaget förstå den ström av resultat, nyheter, kommentarer och tabeller som flödar genom en sportredaktion.
Så gott som alla dagstidningar har en särskild sportredaktion som är skild från nyhetsredaktionen, just på grund av de speciella kraven på medarbetarna.
Sportrubriker kräver mycket kreativitet. Väldigt ofta handlar det om att ett lag vunnit över ett annat, så det gäller både för reportern och redigeraren att hitta andra vinklar.
Även här gäller såväl dag- som nattarbete. Ofta kommer sportresultaten in på kvällen eller natten – helt utan hänsyn till tidningens trycktider.

Featureredigeraren har det i allmänhet en smula lugnare. Feature innebär just att det inte är nyheter, så redigeringen kan äga rum på dagen under normal kontorstid. Här handlar det om layout, bilder och färger.
Featureartiklar kan handla om precis vad som helst, men ofta är det frågan om mat, hälsa, vin, resor och personporträtt. På större tidningar kan det handla om hela bilagor som ska göras ut.
Ibland kombineras featureredigeringen med nöjesredigeringen.

Gemensamt för alla typer av redigeringsarbete är att arbetet utförs på en fast arbetsplats, på en redaktion, mestadels framför en dataskärm.

Den tekniska miljön

Fram till 1990-talet arbetade redigeraren med papper, penna och skrivmaskin.

Till redigeraren kom:
Maskinskrivna artikelmanus från reportrar.
Svartvita pappersbilder från fotografer eller arkivet.
Färgbilder i form av diabilder.

Redigeraren lämnade ifrån sig:
Ett ark i sidans format med handritad sidskiss.
Maskinskrivna rubrikmanus med sättningsanvisningar
Pappers- och diabilder med bifogade reproanvisningar (storlek o beskärning)
Artikelmanus med bifogade sättningsanvisningar

Alltihop skickades till sätteriet, med rörpost eller bud.

Idag är det datorn som är redigerarens verktyg. Det viktigaste programmet är ett layoutprogram. Det finns idag två konkurrenter: det tidigare allenarådande Quark XPress samt Adobe InDesign, som nu tagit över som marknadsledare.
Redigeraren hämtar digitala texter och bildfiler från nätverket, monterar dem på sidan som är uppe på skärmen, skriver in rubriker, typsätter all text och skapar sidan så den blir färdig att skriva ut på tryckplåtar. Ett tryckfärdigt original skickas till prepressavdelningen som kontrollerar och skriver ut det.

Andra programvaror som kan vara värdefulla för en redigerare är ett bildbehandlingsprogram (Photoshop) och ett illustrationsprogram (Illustrator). Dessa programvaror ger redigeraren stora grafiska möjligheter och används framför allt av featureredigerare.

 

ILLUSTRATIONEr
Foto redaktion
Grafik –
Har du kollat med SJF?