Det är i allmänhet redigeraren som sätter rubriker på de texter som publiceras. Detta ställer ofta kreativiteten på hårda prov, rubriksättandet är möjligen den svåraste, och viktigaste, av redigerarens uppgifter.

Hur mycket tid redigeraren har på sig för att fundera ut rubriken skiljer sig mellan olika tidningar; något som i viss mån speglar tidningens prioriteringar och kvalitetskrav.
För det tar tid att sätta bra rubriker. Och vad är då en bra rubrik?
Jo, då är det antal villkor som måste uppfyllas.

Rubriken ska:
Vägleda läsaren till det som är intressant.
Vara språkligt korrekt.
fungera grafiskt i sitt sammanhang.
ha ett tonfall som stämmer med tidningens/avdelningens.
vara sann.

1. Vägleda läsaren

En tidning presenterar egentligen ett urval nyheter och andra artiklar. Det är journalister som väljer, väljer vad som platsar i tidningen, hur mycket plats det ska få och var i tidningen det ska placeras. Dessa val utgår från vad journalisten upplever att tidningens läsare är intresserade av.
En tidning har i allmänhet en definierad målgrupp vilket hjälper journalisten att välja. Till exempel så har en lokaltidning alltid en geografiskt avgränsad målgrupp. De vet var läsarna bor och väljer därför nyheter som ligger nära läsarna geografiskt.
Men finns det två lokaltidningar på orten så kan det även bli frågan om en målgruppsavgränsning till – det är sannolikt att nyheter som berör arbetare i Gävle värderas högre i Arbetarbladet än i Gefle Dagblad.

Men läsaren väljer också. Det är en av den tryckta tidningens stora fördelar mot exempelvis tv- och radionyheter. Alla är inte intresserade av allt – inte ens om det finns en geografisk närhet.
I första hand är det rubrikerna som leder läsaren till det som är intressant, i andra hand ingresser och bilder. Och den läsare som leds rätt och slipper lägga tid på sådant som inte upplevs som intressant blir en nöjd läsare.

Och vad är intressant?

Ofta bygger en intressant artikel på det som i dramaturgin kallas konflikten. Det som skiljer en händelse från det normala och förväntade. Rubriken väcker en fråga hos läsaren som får henne att läsa artikeln för att få nyfikenheten stillad.
Dags för ett exempel:
Tullen har hittat knark i en bil. Detta är vardagsmat och inte värt mer än en notis i tidningen. Men om bilen tillhör någon person som vi normalt inte förknippar med knarksmuggling – då har vi plötsligt underlag för en intressant artikel: Polisman gömde knark i bilen. Eller trebarnsmamma, schlagerartist, pensionär, statsministern etcetera. Det läsaren inte förväntar sig.
En annan intresseväckare vore om det varit en speciell bil: Lyxbilen var full med knark. Eller brandbilen, racerbilen eller Ferrarin.
Denna konflikt – som är det som gör artikeln intressant – måste framgå av rubriken.

Det kan räcka med att något har ovanliga proportioner för att det ska bli intressant. Det kan vara ovanligt tragiskt, som Hel familj utplånad i bilolyckan, eller bara ovanligt mycket – Stig vann 82 miljoner på Joker (fast den blir ju ännu intressantare om Stig säger att han kommer att fortsätta jobba i gruvan).

Men intresse väcks inte bara av det ovanliga eller motsägelsefulla. En artikel kan handla om något som direkt angår läsaren.
När finansministern släpper sin budget gör varje landsortstidning en lokal vinkling: Så påverkar budgeten Halland, till exempel.
Andra exempel på den här typen av angår-läsaren-vinkel: Den okända sjukdomen – är du drabbad? eller Terapeutens råd: så får ni ett bättre samliv.
Denna typ av artiklar är riktade mot bestämda målgrupper inom läsekretsen, i tur och ordning ekonomiintresserade (hallänningar), hypokondriker och uttråkade par. Som påpekats tidigare: alla kan inte vara intresserade av allt.

Ibland är det en bra bild som motiverar att en artikel platsar i tidningen. Då är det naturligt att rubriken kopplas till bilden snarare än till texten. Man säger då att rubriken är bildvinklad och alltså inte skulle fungera utan bilden. Detta är vanligast på nöjet och sporten men förekommer också på nyhetssidor. //EXEMPEL//

//Övning: vilka är vinklarna i följande ingresser – vilka ord måste vara med i respektive rubrik?//

 

2. Språkligt korrekt

Rubriker har sina egna språkreglersom växt fram under många år av tidningsproduktion. Det har utvecklats till ett eget språk i språket – kortfattat, uttrycksfullt, slagkraftigt. Rubrikspråket skulle ofta göra ett märkligt intryck i annat sammanhang.
Språket som används skiljer sig lite mellan olika typer av tidningar, till exempel så tillåter kvällstidningens nyhetssidor ett mer komprimerat språk än morgontidningens (på kvällstidningar används ofta ordet ”pratig” för att beskriva en onödigt lång rubrik). Men språket kan även skilja sig mellan olika morgon- eller kvällstidningar. Rubrikspråket är en del av tidningens tonfall och identitet.
Som ny redigerare på en tidning är det viktigt att snabbt ta till sig hur rubrikerna formuleras. Det gäller att ta seden dit man kommer.

Språkligt korrekt? står det i rubriken ovan, med ett frågetecken. Situationen är nämligen inte helt glasklar.
Språkliga fel, som meningsbyggnadsfel, är inte acceptabla. Däremot är det helt okej att rubriken inte utgör en fullständig mening, med subjekt och predikat.
Ett exempel:
Stormen ödelade Johans livsverk
är en fullständig mening och en tänkbar rubrik på en väderartikel vinklad på en människa. Rubriken skulle fungera både i morgon- och kvällstidning.
Vi ska se om det går att korta den:
Johans livsverk ödelagt
Det gick ju bra. Fast vi behöver nog en bild eller en nedryckare så att vi begriper att det är stormen som ligger bakom. Kanske ingår artikeln i ett stort stormextra, kanske med en stormvinjett. Fungerar då i både morgon- och kvällstidning.
Ännu kortare:
Livsverket ödelagt
Funkar, men nu krävs definitivt bild både på Johan och livsverket. Och helst en nedryckare också. Och det här känns kvällstidning enbart. Går det att göra kortare – till ettan, kanske? Jomen. Dagen direkt efter stormen kan man tänka sig följande enordsrubrik:
STORMEN
Naturligtvis kompletterad med en bra stormbild. En sådan rubrik på ettan eller löpet har den underförstådda texten ”Här finns allt om stormen! Vi har bilderna!”. Andra gapiga enordsrubriker som har observerats: ”TRAGEDIN”, ”OFFREN”, ”KRIG”, ”FRED”, ”FARVÄL”.
Den här typen av extremt korta rubriker hör alltså hemma enbart på kvällstidningarnas förstasidor/löp (om ens där…). En sådan här rubrik förutsätter också att läsaren redan har någon kännedom om händelsen, annars blir den obegriplig.

Fullständiga meningar är alltså verkligen inget krav. Snarare tvärtom. Men känn på den här rubriken:
Johan’s livsverk ödelagt
Denna genitivapostrof hör inte hemma i svenska språket. Rubriken är alltså inte språkligt korrekt och accepteras inte på någon redaktion eller av någon läsekrets. Samma sak gäller särskrivningar, grammatiska felaktigheter och rena stavfel. (Detta gäller all tidningstext, men i synnerhet rubrikerna.)

Interpunktion och andra skiljetecken

I svenska rubriker sätts inte punkt efter en rubrik. Men frågetecken kan ibland gå bra:
CIA finansierade statskuppen?
I det här sammanhanget betyder frågetecknet att det är en öppen fråga – tidningen vet inte och det går inte att ta reda på. Rubriken är en spekulation snarare än en sanning.
Det händer att frågetecknet används när tidningen inte har tillräckligt på fötterna:
Ministern köpte smuggelsprit?
En spekulation och så har tidningen ryggen fri ifall det nu skulle vara så att ministern faktiskt har rent mjöl i påsen.Undvik sådant missbruk.
//Exempel//

Utropstecken kan också fungera, oftast då i citatrubriker:
”Jävlar, jävlar, jävlar!”
Men ibland används utropstecknet utan citationstecken:
Du är bäst, Bruce!
eller
Se upp för nätbluffarna!
Men då ska det vara ett riktigt utrop eller en handfast uppmaning från en reporter. Och det räcker alltid med ett utropstecken. //Exempel//

Tre punkter är det tredje tänkbara tecknet som kan avsluta en rubrik:
Det började med en kyss…
Tre punkter signalerar utelämnad text. Inte särskilt vanligt idag – kan då och då observeras på nöjes- och sportsidor.
De tre punkterna kan även koppla till en nedryckare, som då börjar med tre punkter:
…men slutade på akuten
Tre punkter kan också användas i citatrubriker:
”Han verkade så trevlig…”
Läsaren fattar då att personen i fråga senare visade sig inte vara trevlig alls.
//Exempel//

Kolon är kanske det vanligaste skiljetecknet i rubriker. Används när någon säger något, någon tycker något och ibland när något förklaras. //Exempel//

Tankstreck är också oerhört vanligt i svenskt rubrikspråk. Egentligen signalerar tankstrecket: ”Stanna upp lite nu! Här kommer något viktigt, en poäng.” Används oftast i rubriker i stället för komma eller punkt. Bäst fungerar det när det verkligen följs av en poäng. //Exempel//

Citattecken används för att signalera att rubriken är ett citat ur texten – och då är det inte reporterns ord utan intervjupersonens eller dylik. Undantag: vid krönikor, recensioner eller annan åsiktstext kan citattecken användas kring ett citat ur skribentens text – då signaleras att det citerade endast är skribentens personliga åsikt. //EXEMPEL//
Enskilda ord eller uttryck kan också omges av citattecken. Tidningen markerar då att ordet är citerat. Kan handla om slangord, smek- eller öknamn men också nya konstruktioner eller främmande ord som inte riktigt finns i svenskan: //EXEMPEL//
Titlar på filmer, böcker, skivor etc brukar också omges av citattecken. //EXEMPEL//
Slutligen kan det användas för att få fram en ironisk poäng: //EXEMPEL//
Mindre bra är att använda citattecknen för att man inte riktigt står för sitt eget ordval, att man tror att ett ord inte finns riktigt i svenskan bara för att det klingar nytt i egna öron: Örjan bor i sin ”friggebod”
Det hade varit korrekt att citera ordet runt 1980 när det faktiskt var nytt, men idag ser det bara fånigt ut.
Grafiskt ska ett svenska citattecken vara utformade som ”…” – inte “…” som i engelskan.
En annan benämning är citationstecken, undviks idag på grund av att det ordet ibland uppfattas som ”situationstecken”.

 

3.Fungera grafiskt

Storleken på en rubrik – graden – avgörs i regel av nyhetens placering i tidningen. Störst rubrik hittar du i regel högst upp på första nyhetssidan, sedan faller storleken längre bak i tidningen och längre ner på sidan. Det är alltså nyhetsvärderingen som styr rubrikgraden. Och det säger sig ju självt att ju större grad desto färre bokstäver (på samma bredd).
Detta ger ofta anledning att komplettera rubriken för att få fram lite mer information, och det finns några sätt att göra detta på.
Det vanligaste komplementet är nedryckaren, en underrubrik som sätts i betydligt mindre grad (mindre än 50 procent) än huvudrubriken. Nedryckaren är vanligt förekommande i både morgon- och kvällspress och i alla tidningarnas avdelningar. //EXEMPEL//
Betydligt ovanligare är dårraden, en komletterande underrubrik som placeras ovanför huvudrubriken. Detta blir lätt grafiskt otympligt och kan, om den är kort, ge omotiverad luft ovanför huvudrubriken. Idag kan dårraden observeras framför allt på löpsedlar, och då handlar det ofta om ett citatlöp och dårraden ger då namnet på den som citeras.
//EXEMPEL//
En del tidningar använder regelmässigt inskjutna citat för att komplettera huvudrubriken. Citatet fungerar då som en sorts nedryckare. //EXEMPEL//

Det är vanligt idag att bildtexterna börjar med ett eller ett par rubrikord – det kallas bildrubrik eller ingångsord. Där försöker redigeraren sammanfatta själva poängen med bilden.

Här bör också mellanrubriken nämnas. Den fyller två syften; den delar upp brödtexten i avsnitt så att den inte känns så massiv och den kan hjälpa läsaren att orientera sig i brödtexten. Försök gärna skriva meningsfulla mellanrubriker, alltför ofta blir de bara lösryckta ord ur texten. //EXEMPEL//

 

Observera att användandet och utseendet av kompletterande rubriker styrs av tidningens grafiska manual.

 

4. Tonfallet

Varje dagstidning strävar efter en egen identitet. Både grafiska och innehållsliga medel används för att nå detta mål.
Den grafiska identiteten är i allmänhet skapad av en tidningsformgivare och förmedlad i form av tidningens grafiska manual. Där fastslås vilka typsnitt, färger med mera som ska användas, men även hur rubrikerna ska utformas och vilken typ av kompletterande rubrik som gäller.
Men hur tilltalar vi läsarna språkligt i texter och rubriker? De stora kvälls- och morgontidningarna brukar även ha detta definierat i ett regelverk; tydliga instruktioner för rubriker, ingresser och texter. På mindre tidningar måste dock redigeraren känna in själv hur läsaren ska tilltalas.
Exempel på skillnader i tonfall:
Kallar vi människor vid förnamn eller smeknamn i rubriker? Hur använder vi tankstreck och andra skiljetecken? Är vi ”du” med läsaren?

Smarta och roliga rubriker har definitivt en plats i tidningen. I vissa tidningar mer än i andra. Men skämtandet måste ske med måtta och endast i samband med artiklar av mindre allvarlig karaktär. Därför hittar man den typen av rubriker företrädesvis på sporten och nöjet.
Vanliga rubrikskämt är dubbeltydigheter eller kända uttryck som modifieras för att passa.

Se upp för:
Klyschiga skämt, typ Påsk-äggstra eller Det stora schlaget (om melodifestivalen)

Förutsägbara namnskämt, typ Klüftigt, Carro! eller Patrik redo för guld (om Patrik Redo, anfallare i Trelleborg FF).

5. Vara sann

”Löpsedel, rubrik och ingress ska ha täckning i texten”. Detta är den tredje pressetiska regeln i Spelregler för press, radio och tv från Pressens samarbetsnämnd.
Det är inte så enkelt som det först verkar. Att begreppet ”täckning i texten” är tänjbart vet alla som läser löpsedlar. Det som står i texten skruvas till i rubriken för att sedan skruvas ytterligare ett varv i löpsedeln.
Ett exempel: En man har blivit dödad av en björn under jakt. I texten står: ”Han porträtterades även i Utbildningsradions ’Skolakuten’ som sändes i SVT för några år sedan.” På löpsedeln: ”SVT-PROFIL DÖDAD AV BJÖRN”.
Detta kan ju göra en och annan läsare besviken och kanske till och med upprörd, men det är ju inte en direkt lögn. Löpsedeln är ”sann” även om våra definitioner på vad som är en SVT-profil skiljer sig åt.
Redigeraren har alltså inte begått tjänstefel – utan kan istället hyllas som upplagehöjare. (I hur hög grad ett sådant här ”rövarlöp” gnager på tidningens förtroendekapital kan ju diskuteras – faktum kvarstår att människor fortsätter att köpa tidningen…)
Sanning är alltså ett relativt begrepp. Var sanningen slutar och lögnen börjar är en del av tidningens kultur och identitet, här skiljer de sig åt. Och i allmänhet vet läsarna vad de kan förvänta sig av en viss tidning.
Redigeraren måste lära sig var gränserna går för den egna tidningen.

 

 

 

 

Bör vi kanske ha på nätet

//EXEMPELRUTA: Det blir ännu bättre om det vinklas på en människa i Halland: Anna, 92, i Varberg – budgetens förlorare. Och då kanske vi vill ha en positiv motbild på nästa sida: Pappa Johan, 37 – budgetens vinnare.//

// Bonusruta m illustration:: Klassiskt exempel: Hund bet man är inte intressant, men alla kommer att läsa artikeln Man bet hund (fast Kvinna bet hund vore ännu bättre.)//

//Illustration: Kvinna pratar med man. Pratbubbla kvinna: ”Polisen slog järnring/kring TV-stjärnans hem” Pratbubbletexten kan sättas med komprimerat fett rubriktypsnitt//

Subjekt är den som gör något. Predikat är vad som görs. Subjekt + predikat räcker för en fullständig mening. Några exempel: Solen lyser. Finken flyger. Johan metar.

//Nedryckare – exempel//